Main menu:
Partiprogram
BISTÅND UTAN BYRÅKRATI
Som medlem i FN har Sverige förbundit sig att avstå 0,7 % av BNI som bistånd till fattiga länder. Detta ska vi hålla.
I många sammanhang har biståndspolitiken satts under debatt. Röda Korset har t ex hävdat att biståndsflödet i alltför stor utsträckning styrts av politiska och ekonomiska intressen – i stället för av humanitära skäl. Många framstående ekonomer har ifrågasatt värdet av den förda biståndspolitiken. Den har av den brittiske forskaren Peter Bauer definierats som ”en utmärkt metod att överföra pengar från fattiga människor i rika länder till rika människor i fattiga länder”. Han menar att fattiga länder inte borde göras beroende av bistånd utan att de i stället ska få hjälp att utveckla ”egenmakt i form av institutioner som näringsfrihet, äganderätt, lagstyre och privat sparande”.
Det svenska biståndet har under åren gått till en rad diktaturstater, vars ledare tack vare våra pengar kunnat satsa mångmiljardbelopp på vapeninköp och på att kämpa ner befrielserörelser. Man kan fråga sig om dessa pengar i ett större sammanhang inte gjort större skada än nytta. Flera av de länder som fått långvarigt svenskt bistånd har blivit biståndsberoende och inte förmått skapa en egen livskraftig produktionsapparat.
I stället för att som nu skicka pengar direkt till ländernas departement och institutioner bör biståndet kanaliseras direkt till specificerade ändamål, t ex miljöprojekt och satsningar på utbildning och sjukvård. Satsningarna måste också tidsbegränsas men framför allt bli föremål för utvärdering. Genom att skärpa kontrollen och special destinera pengarna kan det till och med vara möjligt att hjälpa människor också i diktaturländer. Svenska hjälporganisationer bör få leda insatser vad gäller bistånd.
Biståndsorganet SIDA har byggt upp en dyrbar administration i bortåt hundratalet länder. Löner, rese- och traktamentskostnader till denna överorganiserade byråkrati slukar en orimligt stor andel av de ca 30 miljarder kr per år som vi nu anslår i statsbudgeten som biståndspengar. Generellt sett behövs det långt färre biståndstjänstemän på plats i de olika länder som tar emot bistånd än vad som nu är fallet. Det kan också vara ett slags praktiskt bistånd att utnyttja ländernas egna innevånare på gräsrotsnivå för dessa uppgifter. Svenska Afghanistankommittén är ett exempel på att detta går bra och FN har uttalat sig positivt till detta sätt att arbeta.
SPI anser att den svenska biståndspolitiken ska omprövas och utvärderas. Vid detta bör man beakta möjligheterna att samverka med svenskt näringsliv. Garantier måste skapas för att pengarna kommer de behövande till del och inte går till administration och korrumperade statsledningar. Hjälpen ska också - vid sidan av ren katastrofhjälp, utformas som hjälp till självhjälp.
SIDA: s fältverksamhet måste skäras ner kraftigt eller helt upphöra. I stället ska biståndet förmedlas och anförtros åt ideella organisationer som exempelvis Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan gränser, Lutherhjälpen och Hoppets Stjärna.
Tills vi skapat en ny strategi för vår biståndsverksamhet bör vi inte - enligt SPI: s mening, öka bidraget över de 0,7 % som EU rekommenderar. Det är också rimligt att ligga kvar vid denna nivå i ett läge där vi inte klarar kostnaderna för vård och omsorg utan nedskärningar.
SPI kräver att: