Partiet för alla åldrar

SPI bildades 1987 med partinamnet Sveriges Pensionärers Intresseparti. Drivkraften var de försämrade villkoren för pensionärerna och att de äldre utestängdes från de beslutsfattande församlingarna. De få pensionärer som satt i riksdagen kunde - med tanke på partipiskan, inte föra någon gemensam talan för de äldre som grupp. Det ansågs också utsiktslöst att arbeta inom de etablerade riksdagspartierna, då dessa genomgående tillämpade ”åldersstrecket”. Den lagstadgade åldersgränsen för offentliga uppdrag var 65 år och de politiska partierna tillämpade den genom diskreta påpekanden att ”nu när du fyllt 65 är det nog dags att lämna över till någon yngre”. Framtidsperspektivet med en ökande andel av vitala pensionärer har skapat oro i etablissemanget. Bara uttrycket ”Köttberget” visar på oro för en kommande stark maktförskjutning. Äldre som under sitt yrkesverksamma liv inte hunnit med att engagera sig i politiken har genom SPI möjlighet att nå en position inom politiken.

Inget av riksdagspartierna har under åren på allvar tagit sig an pensionärernas, förtidspensionärernas och de funktionshindrades sak och fört deras talan. SPI har därför kommit att framstå som det enda politiska parti som bevakar och sätter fokus på de äldres rätt i samhället med tyngdpunkten på pensionerna, vården och omsorgen. Men SPI har också steg för steg kommit att ta ställning till en rad andra frågor som berör samhället i stort, t ex skatter och ekonomi,skolan, rättsväsendet och invandringspolitiken. Kritiken mot SPI för att vara ett enfrågeparti har därmed successivt ebbat ut.

SPI kan inte placeras in på höger-vänsterskalan utan står fritt att i varje enskild fråga ta ställning för den åsikt och mening som partiet anser bäst gagna medborgarna. I den praktiska politiken innebär det att partiet måste vara berett att förhandla och samverka med andra partier föra tt få genomslag för sina idéer. Majoriteten av SPI-medlemmarna har visserligen uppnått pensionsåldern,men alla äldre har varit både unga och medelålders och de flesta har både barn och barnbarn. De har därför kunskaper och erfarenheter att falla tillbaka på när de deltar i debatteni alla samhällsfrågor, något som yngre ofta saknar. Äldre personer har all anledning att vara med och forma ett samhälle som deras barn och barnbarn kan finna sig väl tillrätta i.