Main menu:
Partiprogram
PENSIONERNA
En viktig profilfråga för SPI har varit kravet på att staten skulle infria löftena till pensionärerna om att ATP-pensionen skulle vara värdebeständig, ett löfte som vid otaliga tillfällen upprepats av ansvariga politiker i och utanför riksdagen. Idag vet vi att alla dessa löften har varit värdelösa.
Då Sverige på 90-talet drabbades av en av de värsta ekonomiska kriserna i modern tid, tvingades politikerna att genomföra nedskärningar för alla grupper i samhället – med det uttryckliga löftet att de skulle få kompensation när landet klarat krisen. För pensionärerna innebar det att basbeloppet manipulerades så att pensionerna kom att sänkas med 10 %.
Nu har alla grupper fått sina ”återställare” – alla utom pensionärerna.
Under en tioårsperiod har - enligt Statistiska Centralbyrån - pensioner och löner utvecklats på följande sätt:
ATP-pensionärer + 10 procent,
industriarbetare + 44 procent,
tjänstemän + 52 procent,
riksdagsledamöter + 80 procent.
Ökningen av pensionerna är mycket fiktiv och beror mest på att våra äldsta med låg pension avlidit och ersatts med yngre med mer pensionspoäng.
Pensionerna bestäms av riksdagen, där 96 procent av ledamöterna är under 65 år. Dessa riksdagsmän beviljade alltså under perioden sig själva åtta gånger så stor löneökning som de höjde pensionerna med. De förvärvsarbetande kunde höja sina löner. De har förhandlingsrätt och strejkrätt och kan hota med att lamslå hela samhället om de inte får igenom sina krav.
Pensionärernas enda makt ligger i att på valdagen markera hur man anser att riksdagsmännen sköter sig.
Då ATP-systemet visade sig ohållbart enades de fem partierna, s, m, fp, c och kd efter ett långt utredningsarbete om en ny modell för pensionerna som trädde i kraft den 1 januari 2003. Därmed lyckades de också begrava kraven på att ATP-pensionärerna skulle kompenseras för nedskärningarna på 90-talet.
Inget riksdagsparti i Sverige har alltså under åren ställt sig på pensionärernas sida och stöttat deras krav. Man kan om man vill jämföra med utvecklingen i Norge där Fremskrittspartiet tagit sig an pensionärernas sak och drivit igenom en ökning av ATP 1994 – 2002 med 38 %, att jämföras med 10 % i Sverige.
Tyvärr har de stora svenska pensionärsorganisationerna länge deklarerat att det skulle ”bli fördyrt för staten” att infria löftena till pensionärerna. SPI står däremot självklart bakom kravet att löften är till för att infrias. Det nya pensionssystemet har medfört ytterligare försämringar av pensionerna. Riksdagen fattade nämligen våren 2002 beslutet att införa en automatisk balansering – en s.k. broms – vilket innebär att pensionen sänks om pengarna i AP-fonderna tar slut. Som en följd av riksdagsbeslutet har emellertid 245 miljarder av AP-fondernas pengar nu överförts till statsbudgeten och finansministrarna har vid flera tillfällen begärt att ytterligare 100 miljarder ska tas frånpensions fonderna.
Skulle de ha fått igenom sin vilja skulle fonderna nu vara helt tömda, pensionerna sänkta.
AP-fondsfrågan måste alltså hela tiden bevakas.
För varje år som går ökar även gapet mellan de yrkesverksamma och pensionärerna.
Enligt pensionsuppgörelsen ska nämligen de första 1,6 procenten av den allmänna löneutvecklingen inte ge någon uppräkning alls av pensionerna. Detta innebär att pensionerna under de kommande 20 åren kommer att släpa efter lönerna med ytterligare 35%. Reduceringen med ytterligare 1,6% skall därför slopas.
SPI bör också bevaka tillämpningen av Äldreförsörjningsstödet (ÄFS), som infördes 2003.
Ingen medborgare ska kunna få lägre pension och bostadstillägg – sedan skatten är dragen, enligt ÄFS. Pensionen är ju sedan 2003 skattepliktig och kan dessutom sänkas om bromsen slår till – medan ÄFS är ett skattefritt bidrag som inte påverkas av om pensionen sänks eller skatterna höjs. Stödet utbetalas också till utländska adresser och till personer vars förmögenhet inte är möjlig att fastställa.
SPI kräver att: