Politikernas intresse för vård, omsorg och äldrefrågor har under senare år
blivit alltmera förstrött. Nedskärningarna, köerna och vårdskandalerna är inget
man vinner röster på. Det finns ju roligare saker att prata om.
Alla vet att antalet äldre ökar och därmed vårdbehoven. Ändå bantas
vårdapparaten hela tiden. På tio år har hälften av alla vårdplatser i landet
lagts ner. Inom geriatriken - som arbetar med de äldres sjukdomar - har 70
procent av sjukhusplatserna försvunnit.
Som alltid är det de ekonomiskt svaga, de gamla och sjuka som drabbas hårdast.
De svårast sjuka ska beredas plats i så kallt särskilt boende, sjukhem,
ålderdomshem, servicehus, långvård, etcetera. Men platserna på särskilt boende
har skurits ner, och nu finns planer på att ytterligare 14 000 ska bort de
närmaste tre åren – av kostnadsskäl.
Kommunerna gör också allt för att minska driftskostnaderna för de här
institutionerna. Det är dokumenterat att personalen tvingas göra upp listor för
att spara på matkostnaderna. På ett sjukhem gavs direktiv om att en persika ska
delas på åtta - men de intagna kunde i stället få en fjärdedels banan.
Undersökningar visar att åtta av tio boende på landets sjukhem ligger i
riskzonen för undernäring och var femte är på väg att svälta ihjäl. Men nu har
man gjort upp en plan för att nedbringa antalet undernärda till ”bara” 50
procent!
Maten för de äldre får idag kosta mindre än en femtedel av maten på våra
fängelser. Men i det senare fallet rör det sig ju om unga och friska människor
som ska ut i samhället igen. De äldre ska ju bara slussas vidare till
slutförvaringen. De som byggt upp landet svälter. De som river ned belönas.
När man bantade antalet platser i särskilt boende angavs skälet vara att de
äldre mådde bättre om de fick bo kvar hemma och i stället fick hjälp av
hemtjänsten. Problemet är bara att hemtjänsten har halverats på 30 år. Därför
tvingas den nu dra ner på sina insatser till alla vårdbehövande.
Många kommuner har bestämt att det räcker med att städa var tredje vecka. Hjälp
med att duscha ska erbjudas en gång per vecka, men från många håll rapporteras
att det bara blir varannan eller var tredje. Matlagning hemma hos de äldre har
tagits bort. I stället hänger man sju matlådor på dörrhandtaget, avsedda att
räcka en vecka.
För att personalen ska kunna sluta i tid tvingas de gamla i säng klockan 17.
Promenader med de gamla ingår inte i arbetet. Därför kan de få sitta inomhus
hela sommaren, samtidigt som korna enligt gällande djurskyddslag har rätt att
vistas ute.
När Kommunal för några år sedan satsade 100-tals miljoner av sina lågavlönade
medlemmars pengar på en strejk för att få rimliga löner och arbetsförhållanden
slutade det med ett fiasko. De högavlönade fackpamparna inom andra LO-förbund
och de ännu mera privilegierade politikerna gav order om att strejken skulle
avblåsas då ”den kunde rubba balansen på arbetsmarknaden”.
Vård av gamla och sjuka människor ska vara låglöne- och lågstatusyrken. De
arbetena ska skötas av dem som blir över sedan de viktiga samhällsfunktionerna
rekryterat sina befattningshavare.
Att ungdomarna nu flyr vårdlinjerna och prognoserna pekar mot att det kommer att
fattas 200 000 i vården 2020 bekymrar inte politikerna, inte heller att fyra av
tio i äldrevården saknar utbildning. Det rör sig ju ändå inte om några
nyckelpersoner.
Hur skulle det för övrigt se ut om de som byter blöjor på gamla skulle få löner
på samma nivå som de som sitter vid sina skrivbord och flyttar papper.
Enligt Europeiska Centralbanken (ECB) har Sverige västvärldens mest ineffektiva
offentliga sektor. Vården var ett exempel. Från 1975 till 2003 ökade antalet
landstingsanställda läkare från 8 000 till 25 000. Men 1975 hann en läkare med
nio patienter per dag, idag bara fyra. Två tredjedelar av arbetstiden går till
administration, information, kommunikation och dokumentation.